Ställ till med kalas nu..

...för dagarna går. Den tjugofemte augusti var ett tag sedan. Idag skriver vi fjärde oktober och alla drömmar vävs av gråmulna moln, klar luft och skimrande höstlöv. "Alla gröna löv blir snart röda - hur då?" filosoferar min treåriga Nora, när hon väntar på gungan i parken och det regnar stillsamt över hustaken. Vi talar om prinsessor och jag tänker att de finns på riktigt. Inte i Lyotards hyperrealitet, utan närvarande i nuet. Vips har tiden flytt och chokladbollsbakning är ett minne fjärran ifrån.

Förändringarnas vindar sveper längs stränderna, man talar om global finanskris och krispaket blir ironiskt nog årets julklapp 2008 - en trasig spargris iklädd rött papper och vita snören?
Också här sker förändringar, både själsliga och mer konkreta. Det är ofrånkomligt att förundras över hur vissa lägger sina val, samtidigt som det är upp till var och en att ansvara för sitt eget handlande. Ändock tror jag att vi påverkas. Det enda man kan säga till sig själv är att man skall tänka positivt, det är oftast då det går väl ut.

I övrigt fyller jag mitt liv med bryderier kring försvunna gröna strumpor, Tjechov, den blankt tomma framtiden och små solskens-strån. Längtan efter dig och din blick, och lyckan när man befinner sig på en teater. Den tycks aldrig svalna, och lär vara evig för mig. Alla älskliga omkring, den svarta himlen och kvällspromenader.
Det gäller att leva när tid är, sade jag, och bokade en resa. Önskar mig ingenting förutom en vit gungstol. En Helsingforska fyndade en för femtio kronor. Femtio kronor? Låt mig finna en sådan, så kan jag sedan gunga där i min ålderdom, med en liten randig katt vid mina fötter, korsord och syltkakor..