Verdis Othello, Strauss Morgen och Tatjanas brevaria ur älsklings-Eugen Onegin med sopranen Renée Fleming på Konserthuset. Sensommarkväll, annalkande höststämning i salongen och på scen en fantastisk orkester, som med lysande Renée i sitt sällskap får mig att känna den där vibrerande wow-music-känslan igen. Den som uppstår då och då när man hör någonting konsertant eller i en föreställning. Det man kan längta efter när tillvaron går i tristess och ingenting är särskilt inspirerande. Sopranen själv verkade väl ganska ödmjuk, stolt blickande ut över publiken. Hennes sång trillade briljant mellan väggarna - hon verkar vara en sådan som sjunger utan minsta tillstymmelse till anstränging, som om att sjunga är det hon gör och det är ingenting mer med det. Utom att det för en publik är ljuvligt att lyssna till..

Den där närvaron mellan tonernas språng, sprungen ur lusten och kärleken till musiken, fanns där ikväll och det gör mig glad och tacksam.Tacksam att jag trots omusikaliska föräldrar och icke-AF-bakgrund funnit både opera och klassisk musik och tagit det till mitt hjärta, älskar symfoniorkestrar och önskar innerligt bli en inventarie på Operan i nästa liv..

Take away midnattsscener

allt som hon har burit med sig, allt som hon har sagt och gjort..

Att flytta hemifrån väcker verkligen tankar. Däribland om vad livet och tillvaron egentligen går ut på? Konkret svar finns ej. Jag är tillbaka i kulturteorierna, Williams, Bourdieu, distanseringseffekter och konnotationer, och jag känner mig trivsamt och underbart hemma där. Det är något visst med humaniora.. Månntro blir du ingenting till yrket av att läsa det, men du får åtminstone tänka. Jag längtar efter utmaningar.

Med lite socker i botten klarar du allt. Det ska jag lära Cesar, min favoritunge, snart ett. God helg.

Back on track

Nya tider, nya saker att förtälja. Öppnar en ny sida för att det är höst, höst med långa promenader i virvlande lövfall, svala kvällar, varm choklad, mörka toner och glittrande premiärer. Min förhoppning är att denna skall uppdateras mer än sällan, men mitt i flyttbestyr och skolstart kanske den kommer att ligga still då och då, dock inte alltför länge. En vecka med kulturfestival och dubbelarbete har avslutats med regnskurar och få fynd på bokbordet, endast Lagerlöf och Mina drömmars stad. Det finaste fyndet har jag oavsett redan funnit, sedan dess har somrar förflutit och ingenting är sig likt. Idag är vi fullständigt lierade och oskiljaktiga. She is the one. Vad gjorde jag innan du fanns?

Jag tror på skapandet och inspiration i vågor, på kärlek och små drömmar av smör, salt och socker. Älskade Jenny Hellström-klädföretaget har kastat ankar och stannat upp, någonting jag tycker är sorgligt. Jag älskar hennes mjuka och coola kläder, och jag önskar verkligen att hennes idéer får gro någonannanstans.

Må väl,
Vera