Verdis Othello, Strauss Morgen och Tatjanas brevaria ur älsklings-Eugen Onegin med sopranen Renée Fleming på Konserthuset. Sensommarkväll, annalkande höststämning i salongen och på scen en fantastisk orkester, som med lysande Renée i sitt sällskap får mig att känna den där vibrerande wow-music-känslan igen. Den som uppstår då och då när man hör någonting konsertant eller i en föreställning. Det man kan längta efter när tillvaron går i tristess och ingenting är särskilt inspirerande. Sopranen själv verkade väl ganska ödmjuk, stolt blickande ut över publiken. Hennes sång trillade briljant mellan väggarna - hon verkar vara en sådan som sjunger utan minsta tillstymmelse till anstränging, som om att sjunga är det hon gör och det är ingenting mer med det. Utom att det för en publik är ljuvligt att lyssna till..

Den där närvaron mellan tonernas språng, sprungen ur lusten och kärleken till musiken, fanns där ikväll och det gör mig glad och tacksam.Tacksam att jag trots omusikaliska föräldrar och icke-AF-bakgrund funnit både opera och klassisk musik och tagit det till mitt hjärta, älskar symfoniorkestrar och önskar innerligt bli en inventarie på Operan i nästa liv..