Månadens tittut

Lilla My har kommit att bli min plötsliga ständiga allt-i-allo, tillika alter ego. Min uppsats kallar jag Varför är Lilla My så arg? Varenda litet knytt har rätt att vara ilsket, är hennes motivering, men inuti Lilla My finns också ett oändligt stort hjärta som lätt glöms bort i hennes fullkomliga kompromisslöshet och hennes kvitter om saker och ting som är rätt eller fel. Man måste erinra sig om att Lilla My är väldigt liten, mycket mindre än du ens kan se, hon ryms i en ficka eller ett syskrin - och då är man inte stor.. Lilla My och hennes små upptåg i Mumindalen hamnar för mig under kulturbegreppets vida vingar, därav en uppsats om henne. Dessutom pryder hon väggen i vår hall - och så är jag så lik henne, sägs det. Det är jag med stolthet, för det är inte alla som kan associeras till en Mumin-figur.

Vintern vandrar vidare. Grått regn och isiga vattenpussar, drömmen om en Söderhavsö, önskan om ett liv där man finner sin plats och inte blott irrar omkring och är osäker. Tänk om självförtroende bara kunde komma flygande, som en för tidig julklapp, tänk om man vågade tro på sin egen förmåga fullt ut. Ofta beundrar jag de som kan det utan att bli högfärdiga. Kan du?

Vi firar snart jul. Min tredje jul med dig vid min sida. Du, som lyser upp den mörkaste novemberdag och får både istappar att smälta och solen att kika fram bakom tunga moln. Jag behöver två par ögon för att leva.

Ställ till med kalas nu..

...för dagarna går. Den tjugofemte augusti var ett tag sedan. Idag skriver vi fjärde oktober och alla drömmar vävs av gråmulna moln, klar luft och skimrande höstlöv. "Alla gröna löv blir snart röda - hur då?" filosoferar min treåriga Nora, när hon väntar på gungan i parken och det regnar stillsamt över hustaken. Vi talar om prinsessor och jag tänker att de finns på riktigt. Inte i Lyotards hyperrealitet, utan närvarande i nuet. Vips har tiden flytt och chokladbollsbakning är ett minne fjärran ifrån.

Förändringarnas vindar sveper längs stränderna, man talar om global finanskris och krispaket blir ironiskt nog årets julklapp 2008 - en trasig spargris iklädd rött papper och vita snören?
Också här sker förändringar, både själsliga och mer konkreta. Det är ofrånkomligt att förundras över hur vissa lägger sina val, samtidigt som det är upp till var och en att ansvara för sitt eget handlande. Ändock tror jag att vi påverkas. Det enda man kan säga till sig själv är att man skall tänka positivt, det är oftast då det går väl ut.

I övrigt fyller jag mitt liv med bryderier kring försvunna gröna strumpor, Tjechov, den blankt tomma framtiden och små solskens-strån. Längtan efter dig och din blick, och lyckan när man befinner sig på en teater. Den tycks aldrig svalna, och lär vara evig för mig. Alla älskliga omkring, den svarta himlen och kvällspromenader.
Det gäller att leva när tid är, sade jag, och bokade en resa. Önskar mig ingenting förutom en vit gungstol. En Helsingforska fyndade en för femtio kronor. Femtio kronor? Låt mig finna en sådan, så kan jag sedan gunga där i min ålderdom, med en liten randig katt vid mina fötter, korsord och syltkakor..

Verdis Othello, Strauss Morgen och Tatjanas brevaria ur älsklings-Eugen Onegin med sopranen Renée Fleming på Konserthuset. Sensommarkväll, annalkande höststämning i salongen och på scen en fantastisk orkester, som med lysande Renée i sitt sällskap får mig att känna den där vibrerande wow-music-känslan igen. Den som uppstår då och då när man hör någonting konsertant eller i en föreställning. Det man kan längta efter när tillvaron går i tristess och ingenting är särskilt inspirerande. Sopranen själv verkade väl ganska ödmjuk, stolt blickande ut över publiken. Hennes sång trillade briljant mellan väggarna - hon verkar vara en sådan som sjunger utan minsta tillstymmelse till anstränging, som om att sjunga är det hon gör och det är ingenting mer med det. Utom att det för en publik är ljuvligt att lyssna till..

Den där närvaron mellan tonernas språng, sprungen ur lusten och kärleken till musiken, fanns där ikväll och det gör mig glad och tacksam.Tacksam att jag trots omusikaliska föräldrar och icke-AF-bakgrund funnit både opera och klassisk musik och tagit det till mitt hjärta, älskar symfoniorkestrar och önskar innerligt bli en inventarie på Operan i nästa liv..

Take away midnattsscener

allt som hon har burit med sig, allt som hon har sagt och gjort..

Att flytta hemifrån väcker verkligen tankar. Däribland om vad livet och tillvaron egentligen går ut på? Konkret svar finns ej. Jag är tillbaka i kulturteorierna, Williams, Bourdieu, distanseringseffekter och konnotationer, och jag känner mig trivsamt och underbart hemma där. Det är något visst med humaniora.. Månntro blir du ingenting till yrket av att läsa det, men du får åtminstone tänka. Jag längtar efter utmaningar.

Med lite socker i botten klarar du allt. Det ska jag lära Cesar, min favoritunge, snart ett. God helg.

Back on track

Nya tider, nya saker att förtälja. Öppnar en ny sida för att det är höst, höst med långa promenader i virvlande lövfall, svala kvällar, varm choklad, mörka toner och glittrande premiärer. Min förhoppning är att denna skall uppdateras mer än sällan, men mitt i flyttbestyr och skolstart kanske den kommer att ligga still då och då, dock inte alltför länge. En vecka med kulturfestival och dubbelarbete har avslutats med regnskurar och få fynd på bokbordet, endast Lagerlöf och Mina drömmars stad. Det finaste fyndet har jag oavsett redan funnit, sedan dess har somrar förflutit och ingenting är sig likt. Idag är vi fullständigt lierade och oskiljaktiga. She is the one. Vad gjorde jag innan du fanns?

Jag tror på skapandet och inspiration i vågor, på kärlek och små drömmar av smör, salt och socker. Älskade Jenny Hellström-klädföretaget har kastat ankar och stannat upp, någonting jag tycker är sorgligt. Jag älskar hennes mjuka och coola kläder, och jag önskar verkligen att hennes idéer får gro någonannanstans.

Må väl,
Vera